By Westelle

Att ständigt undra över om jag gjort rätt eller fel är oerhört lidande, jag känner att vägarna runt om mig är bara en täckmantel för att inte visa för mycket ifrån insidan. Att jag har ständigt illamående och ont i huvudet är också ett av flera dilemor. Att höra susset och mörkret utanför är bara en annan täckmantal för att visa hur jag mår. Att ständigt undra över vem jag är och vem jag kommer att bli? Att känna att man inte riktigt räcker till, till allt och alla är jobbigt, jobbigare än va någon skulle förstå, att klockan är 02.18 är också bara ett dilema som får mig att brista och suckta efter efterlängtd sömns. Men den smärta gör att jag inte kan somna,att jag bara inte räcker till, till mig själv, jag har nästan bara brytt mig om andra och inte mig själv alls, jag har inte vågat känna hur det är att verkligen älska sig själv, många säger det är lätt osv. Men för mig är det de svåraste av allt, jag vill kunna älska mig själv, men jag räcker inte ens till för det! Att sitta och oroa sig om jag kommer gå i morgon eller inte, vilket jag vet redan nu att jag kommer stanna hemma, min huvudvärk som inte ens går att bota med huvudvärkstabletter, ett illamående som kommer ifrpn att jag är nervös inför va folk kommer att tro om mig, att jag hann tappa hela mitt självförtroende för bara tre veckor sen, känns meningslöst! Jag va stark, brydde mig inte. Det tog sån jävla lång tid att bygga upp det, närmare 4 år tog det. Hur lång tid kommer det ta denna gång? Där är räddslan. Att jag bara inte längre orkar, att vara, försöka någon som jag verkligen inte är, jag är mitt sämsta och humöret går i riktiga kurvor och jag känner för att dra den.